Ett potpurri av hopp

Postat av Julia Martinsson den 5 maj, 2017

Processed with VSCO with f2 preset

Det har äntligen blivit varmt i vår bygd. Äntligen börjar våren, som kanske kändes lite väl frusen och grå, att bli grön och skön och sådär hoppfullt ljus.
Det finns något alldeles särskilt i att se våren gro på detta sätt tycker jag. Som en påminnelse om att ljuset alltid kommer fram där, till slut.

Allt som var dött väcks till liv, det kan också vi, så länge vi andas.

Den strofen sjöngs under gospelkonserten i april. Och fast att låten, För kärlekens skull, ofta kopplas till bröllop eller andra kärlekssagor, eller alternativt till just dessa hoppfulla vårkänslor jag beskriver, så vill jag sätta in den meningen i en större mening.

 

Vi får ständigt nya chanser. Det är aldrig kört. Gud kallar oss till sig, gång på gång, han står med sina öppna armar, och viskar ömt hur vi får komma dit. Komma precis som vi är. Med våra bristande knoppar, våra längtande kroppar.
Vår Pappa ger oss ständigt nytt liv. Han vill lyssna på alla våra andetag. Allt det som är dött, väcks till liv med Hans ömma viskningar.
Han kommer med hopp, och det inte bara under vårens gröna dagar. Alla dagar går Han bredvid oss, hela året om, livet ut. Så länge vi andas.

Detta i sin tur för mig in att tänka på den sista versen i sommarpsalmen En vänlig grönskas rika dräkt. Den versen som alltid har fått mig sentimental när jag har stått och sjungit den i kör. Där fyrtio röster samlas för att gemensamt sätta punkt i att blott Herrens ord förbliver.

För även när våren övergår i sommar och hösten så småningom kommer, när mörkret sedan intar bygden och vi undrar om ljuset någonsin ska komma tillbaka, så får vi sätta vårt hopp till Gud. Han som ständigt viskar liv i oss, så länge vi andas. Tillsammans gläds vi över att gå in i en vår full av hopp, men tillsammans får vi också glädjas åt att vi får leva med ett evigt hopp. 

Men Du, o Gud, som gör vår jord så skön i sommarns stunder,
Giv, att jag aktar främst ditt ord och dina nådesunder,
Allt kött är hö, och blomstren dö och tiden allt fördriver
blott Herrens ord förbliver.



Julia Martinsson, maj 2017